Karins krig/Work in progress
-
“Efter flera års frånvaro är Gunilla Witt tillbaka på scenen. Åter talar hon med stark och målmedveten röst genom dansaren Anna Westberg om en kvinnas liv och djupa vånda. I Karins krig gör koreografen och dansaren tillsammans en djärv djupdykning i diktaren Karin Boyes liv. Tillsammans fortsätter de sitt inspirerade arbete med att mejsla fram kvinnors livsvillkor i en scenisk form som är allt igenom avlyssnad, avklarnad och drabbande. Det är danskonst som mäter upp nya positioner och början på en ny solotrilogi om kvinnor i tiden.
Att Gunilla Witt är både koreograf och poet har stor betydelse för hennes koreografier i allmänhet och för det nya verket i synnerhet. Det stora bordet mitt i rummet är fyllt av böcker. Vårljuset silar in genom Annedals vackraste grönska och letar sig fram över diktsamlingar, fotoböcker, litteraturhistoriska verk, dansarbiografier, sagosamlingar och anteckningsböcker. Det här är dansens verkstad. I varsin fåtölj, med det välfyllda bordet bekvämt inom räckhåll, satt koreografen och dansaren med benen i vädret och skapade. Både Gunilla Witt och Anna Westberg började repetitionerna med skadat ben.
Tids nog läkte det onda och dansen kom upp på golvet. Den 27 april var det premiär på Palladium i Alingsås.
Karins krig handlar om Boyes sista timmar i livet, en kall aprilnatt 1941, på ett utsiktsberg i utkanten av Alingsås. Gripande skildras ensamheten under eken. En burk sömntabletter och en flaska vakar i tomrummet. Researchen är noggrann, scenen håller sig så nära den faktiska situationen som det någonsin går. Det är förhöjd teater och det knivskarpa tillståndet speglas i hela Anna Westbergs gestalt, inte minst ögonen. Mer närvaro kan det knappast bli.
Karin Boye hittades död, förmodligen ihjälfrusen, den 26 april 1941. Hon hade då varit försvunnen i tre dagar. Hjalmar Gullbergs minnesdikt över den döda amasonen grundlade eftervärldens bild av Boye. Margit Abenius biografi, Drabbad av renhet, 1950, närmast cementerade den.
Men Gunilla Witt och Anna Westberg har läst fram en annan historia, med inspiration från Camilla Hammarströms biografi Karin Boye från 1997. Under den mörka nattens klirrande isstjärnor låter de minnena blixtra förbi hos Boye. Den intensiva tiden i Berlin, där hon tillbringade början av 1930-talet, lyser upp. Musiken från kabaréer och parader får diktaren på benen. Medan hon klär av sig dansar hon sig genom minnena. Där dyker Isadora Duncan, den fria dansens främsta företrädare, upp. Och där stampar den expressionistiska koreografins moder, Mary Wigman, fram sin Hexentanz - en riktig rekonstruktion.
Det begåvade greppet förbinder dansens historia med hela samtidens. Musiken, som Dan Tommie Hildén letat fram, ger en stark atmosfär och hjälper oss att se sammanhangen.
- Tidigare har jag inte förstått hur viktig den moderna dansen var för kvinnans frigörelse och feminismen. Kvinnorna speglade sig i dansen. Isadora Duncan bär så mycket känsla, säger Anna Westberg.
Det starka förhållandet till dansen har de även funnit hos Karin Boye och låtit det bli själva klangbottnen.
- "Mitt personliga ideal är den intelligenta danskonstnärinnan", citerar Gunilla Witt Boye ur Margit Abenius bok.
Denna starkt medvetna och konstnärligt genomarbetade föreställning kommer ur det svartaste mörker och djupaste tvivel. Återkomsten till scenen är också återkomsten till det skapande livet för Gunilla Witt. Efter Moder, i dina händer överlämnar jag min skit, 2002 drabbades hon av total utmattning och depression.
- Jag var så fruktansvärt trött så jag låg i tre år på en säng och åt glass medan jag såg på Kanal 5 i teve. Jag hade tappat lusten för allt vad konsten betyder, säger hon.
Hon vet att depression är en sjukdom, men säger att man känner sig så ensam trots att många är drabbade. Och det föder mycket tankar kring skam och skuld.
- Jag tänkte otroligt mycket på döden och självmord. Inte som en utväg, men jag fantiserade, som en tröst.
Ambitionen med Karins krig är inte att skildra självmordet, understryker Gunilla Witt noga. Och föreställningen är snarare en öppning mot livet. Ett annat liv för poeten Karin Boye än vad den gängse bilden tillskriver henne.
- Karin Boye är så förknippad med sitt självmord, men vår föreställning handlar inte om det utan om att jag funderade så mycket på om man har rätten att ta sitt liv. Och den börda man lägger på omgivningen. Karin Boye la bördan på Margot Hanel, den unga judiska kvinnan som hon levde tillsammans med.
En månad efter Karin Boyes död tog livskamraten, övergiven av alla, sitt liv med gas. Gunilla Witt skrev en dikt utifrån det. Det blev början på vägen tillbaka. Dikten finns med i föreställningen, Anna Westberg läser den på band. Däremot finns inget av Karin Boyes poesi med. Det var ett självklart val för Gunilla Witt.
På scenen är Anna Westberg Boye. Hon har ett nyare förhållande till poeten än Gunilla Witt, som älskat Karin Boyes dikter sedan tonåren.
- Jag tycker det är roligt att gestalta en biografisk person, att få dyka in i hennes liv och tid. Det är så många bitar som fallit på plats. Jag läste mycket poesi i 17-18-årsåldern. Mest Södergran och Tranströmer, inte Boye.
Men hon kunde inte undgå att fascineras när Gunilla Witt presenterade sin idé i höstas. Precis så reagerar vi i publiken nu.
- Jag kände laddningen i de bilder som Gunilla hade, till exempel leken med flaskan.
Den snurrar kring döden. Och Anna Westberg gestaltar Karin Boyes ödesdigra lek utan att finna det mer komplicerat än något annat.
- Arbetet med Gunilla har gett mig vanan att bära ett solo. Vi lekte fram det. Inifrån. Det gav sig själv.
- En föreställning bestäms i samma stund som man väljer vilka som ska vara med. Vi väljer varandra i den fria kulturvärlden, och jag skulle inte stå ut i någon annan, säger Gunilla Witt.
Det är just den samlade helheten man bär med sig från Karins krig. Dan Tommie Hildéns musik skapar kylan i Alingsåsnatten och Tomas Dotzlers ljus öppnar dörren till Berlins kabaréer. Trädet som överskuggar Karin Boyes sista timmar ger Kia Nordkvist tydliga rottrådar till kvinnliga konstnärer som Louise Bourgeois och Frida Kahlo. Och kläderna har hon valt med omsorg utifrån polisrapporten i Alingsås anno 1941.
Anna Westberg är dessutom tvångsklippt och färgad till en kvinna i tiden. Kommande delar i den planerade trilogin blir Miss Pankhurst, om suffragetten Sylvia Pankhurst, 1909, Nej! om författaren Victoria Benedictsson, 1886 (inte självmordsåret 1888!) och så epilogen Leva livet, med Sonja Åkesson, utifrån 1973.
- Allt handlar om starka kvinnor. De som gått före, säger Gunilla Witt. Redo att röja ny mark för dansdikten.”
Lis Hellström-Sveningson Göteborgs-Posten 2007-05-22
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
