Stjärnämnen
-
“Pitte väntar, snackar avspänt med publiken. Han har latinoblod och guldhalsband; en charmig typ som väcker omedelbart förtroende, tjejerna i publiken fnissar uppmärksamt. Sedan kommer Pitte nr 2, autistiskt inbunden, som en död fisk iblicken. Strax därefter kommer Pyttan, klädd i vita, åtsittande kläder och lika spänd på insidan. Till sist Pitte nr 3, en riktig "go gubbe", alltid på fel plats med sina patetiska skämt. Alla väntar i ett instängt rum med kitschiga skogsmålningar på väggen. Alla har svarat på annonsen: Ämnen för stjärnor sökes... Men vem är det som frågar efter dem?
Mattias Andersson är en av få dramatiker i Sverige vars pjäser andas, ja,
riktigt flåsar, samtid. Hans gestalter är hämtade från spårvagnen, från
AMU-kursen eller kanske från din egen spegel. De är personer som lever med 90-talskrisens beska ångest på tungan; personer som definieras genom sin brist: som "arbetslösa". Oavsett hur olika de är sinsemellan har de alla samma namn. Och ett förnedrande fånigt namn ska det vara, Pitte- Pyttan.Mattias Andersson skildrar Nutidssverige i en krossad spegel. Han har en egen registil och en självsäkerhet som om ingen gjort teater före honom. Experimentlusten har märkts i tidigare uppsättningar på Stadsteatern och Backa, och djärvast i K+M+R+L från i vintras. Och nu drivs de utprovade greppen furiöst till sin spets. Allt i en häxbrygd: en dos existentialism à la Godot; inslag av improviserad publikdialog; socialrealistisk färgning som sagt; lite psykologisk hackkycklingssvett, och en experimenterande splittring som öppnar för avgrunder av ödesmystik i gliporna. Det blir vågad och svårspelad teater av kompotten.
Några gånger faller alltsammans ihop och blir platt och övertydligt i symboliken. Att koppla scenpersonernas känsla av att vara iakttagna till
publikens närvaro är en sliten gest. Pitteförväxlingarna tröttnar man också på. Men spelet mellan de fyra, när stressymptomen stiger, gestaltas väl av Älvsborgsteaterns ensemble. Lars Melins Latinopitte blir publikens förlängda kropp på scen, han förlorar aldrig riktigt tron på sitt förstånd. Kjell Delersjös lite äldre, ömkansvärda, käcka Pitte bryter ihop; Jan Costers inbundne Pitte visar sig ha en egen, hemlig värld innanför pannbenet. Svårast är Sanna Hultmans roll, som hon tacklar bäst det går. Pyttan är en tom marionett jämfört med förra rollen, Maj i K+M+R+L. Hon är ömsom älsklig flicka, ömsom bitch, och desemellan släpper spärrarna för ett extatiskt utbrott till sirenljud och blinkande ljus. Och de andras rumphuggna tillrop upprepas, inte en utan fem-sex gånger i en rytmisk kedja, texten formligen tuggas upp, spottas ut och hänger kvar i luften som vilsna fragment. Det blir helt enkelt olidligt.
Man kan undra hur långt det är möjligt att driva ett sådant grepp, för att
framkalla empatiskt obehag hos betraktarna (Lars Noréns sex timmars Personkrets 3:1 väcker samma fråga). Antagligen går gränsen där publiken inte orkar längre utan tappar intresset. Mattias Andersson närmar sig den gränsen gång på gång här, men hinner alltid kyla ner scenen till vardag i tid. I all sin skevhet blir Stjärnämnen en spännande föreställning.”
Amelie Björck Göteborgs-Posten 1998-03-31
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
