Scenarkivet /

The opening of the mouth

Margaretha Åsberg / Pyramiderna

Margaretha Åsberg om THE OPENING OF THE MOUTH

 

The Opening of the Mouth är tredje och sista delen i mitt egyptiska bygge som startade med "LIFE BOAT" 1976 och fördes vidare i "PYRAMIDERNA" 1979. Men intresset för "det egyptiska" hade avsatt resultat långt tidigare, i ...from one point to any other point..." 1967, där jag för första gången arbetade med det det egyptiska steget: den utmanande position som den fornegyptiska monumentalskulpturen intar, rörelse och vila på samma gång, en punkt mellan, ett aldrig fullbordat "steg" som förbinder det levande med det underjordiska.

 

"LIFE BOAT" ägde rum på däcket till en pråm vid Skeppsholmen, mellan 20 och 21 några svala junikvällar. Solen sjönk under föreställningen. Jag dansde solo till musik av Steve Reich. Där fanns många olika material: jord, sand, säd, vatten, mjöl och kött. När jag mer än tio år senare tar upp "LIFE BOAT", som andra delen i "DRIVVED" får den en nonsensartad och delvis improviserad form. Dödsriterna på pråmen hade kanske blivit en börda, jag kände behov av att få den på distans, att kunna driva litet med det innåtvända och allvarliga. "PYRAMIDERNA" blev en våldsam kontrast till "LIFE BOAT". Jag fanns visserligen själv med i den blå klänningen, men huvudrollen spealdes av kollektivet, av människan, av människan som gruppvarelse. Tjugo dansare deltog samt en akrobat. Planer på en tredje del fanns tidigt som skulle handla om energi, (tiden och rummet var de föregående delarna). Men vägen dit skulle bli lång. Vid någon tidpunkt ville jag förstärka det teknologiska draget, med hjälp av datorer, fotoceller och magneter utveckla en total integrering av koreografi och scenografi som skulle bli helt tyngdlös, "kosmisk". Men kostnaderna skulle bli astronomiska och projektet övergavs. Under tiden hade en annan pyramidkultur trängt sig på . Maya, som satte sin prägel på två verk "TER(R)" och "YUCATAN". Det senare, och det gäller även "GLÖMSKANS TERRÄNG", är ett slags iscensatta drömmar, hallucinatoriska och smärtfyllda.

Under förarbetet till "The Opening of the Mouth" läste jag av en "slump" en bok om den spanska tjurfäktaren Manolete. Hans minutiösa förberedelser på hotellrummet inför varje fäktning och hans våldsamma död på arenan tycktes mig vara urtbilden av en performer, en dansare. Manolete befann sig också, bokstavligen, mellan ljus och skugga, i det ögonblick han tog steget mot tjuren, det sista. Det som kallas Sanningens ögonblick.  "The Opening of the Mouth" (så som översättningen lyder i "The Book of the Dead") betecknade i det gamla Egypten den avslutande ceremonin vid mumifieringen (som kunde ta ett år) då prästen vidrörde den dödes mun med ett speciellt verktyg, "UR HEKA", som hade formen av en orm med en bagges huvud. Handlingen återger den döde förmågan att tala, vilket han behöver i den andra världen. I en enda bild samlas något som för mig alltid haft en enastående lyskraft och innebörd: att tala, att övervinna stumheten, att få något sagt efter en lång tystnad. Att förlora sitt språk, att återfå det. Att bli ett med sitt språk. Att dansa.

MARGARETHA ÅSBERG,

Stockholm i mars 1988

PS. Prästen som öppnar munnen representrar ANUBIS, de dödas gud med schakalhuvudet. Denne ANUBIS, som låter de döda återuppstå, är den egyptiska mytens centalgestalt. Hans seger över mörkret / döden framställs i myten som den vändpunkt då SET, dödsguden, kommer till insikt om att han själv inte existerar och övergår i ANUBIS. Transformationen från SET till ANUBIS är steget från mörker till ljus, från död till liv.

(Ur programmet till "The Opening of the Mouth", 1988)

 

 

 

 


Sök